Elisabetansk
teater
I samband
med Skrivarklubbens träff på
Silverforsen, där jag berättade om renässansen och Shakespeare, talade jag också kort om den elisabetanska teatern.(Drottning
Elisabeth av England, 1533-1603, regent 1558-).
Vi är nu
inne i högrenässans tid i England. Denna som i Italien har företrädare som
Leonardo da Vinci och Rafael i konsten, och för Leonardo da Vincis del också i
vetenskapen, och MIchelangelo, som gick från ungrenässans till barock. Florence
är renässansens huvudort.
Den elisabetanska teatern har ett folkligt ursprung. Den
växer inte fram vid universiteten, skolorna eller hovet, även om den får
akademiskt inflytande och rekryterar sina författare och skådespelare från vitt
skilda håll. Detta är en teater för alla.
Under medeltiden hade furstar och stormän haft egna,
kringresande teatergrupper, som framträdde för folk på torg och värdshusgårdar. Intresset för teatern stegrades under renässansen,
speciellt i London. De folkliga framträdandena förargade dock puritanerna, men de
stöddes av hovet.
Det första engelska teaterhuset, The Theatre, uppfördes 1576
av den engelska skådespelaren James Burbage, men utanför staden, så att
föreställningarna inte kunde stoppas av puritanerna. 1599 flyttades det över
till södra stranden av Themsen, och fick nu namnet The Globe. Detta blev
Shakespeares (1564-1616) teater. Även andra teatrar byggdes i London, men
landsbygden fick inga fasta. Av dessa
finns inget bevarat idag.
Teaterhuset var intressant, tycker jag. Det bestod av en
cirkelrund, polygon byggnad med plats för 2000-3000 personer. Scenen var en
fyrkantig plattform, som sköt ut från väggen. Den stod på pålar och var så högt
uppe att de åskådare som hade ståplatser på gården fick se upp till den. I gallerierna,
som fanns på tre våningar, satt de
rikare besökarna. Omklädningen av skådespelarna skedde i ett litet
trevåningshus bakom scenen. På tredje våningen i huset fanns ett enkelt
maskineri varifrån änglar och gudar hissades. Däremot kom gengångare och djävlar
genom en lucka i scengolvet.
Föreställningarna spelades i dagsljus, och vid dåligt väder
lämnade de som hade ståplatser dem. Ofta fanns inga dekorationer, men
skådespelarnas dräkter var påkostade. Musiken hade stor betydelse, liksom
inlagda visor och danser, clownupptåg och vitsar. Speciellt uppskattade ska
fäktscener och scener, där man hörde vapenbrak och trumpetsignaler, ha varit. Man
spelade utan avbrott, och föreställningarna
kunde vara i mer än två timmar. De fick inte innehålla mer än 3000 verser. Shakespeares
speciella versmått var blankvers. Teatern var inte primitiv, men publiken njöt
av prygel och avrättningsscener och av grovheter i språket. Det kunde vara en
blandning av komik och tragik, Publiken ville se lasten bestraffas, och dygden
belönas. Pjäserna innehöll också en djup människoskildring och skön poesi. Alla
samhällsgrupper fanns alltså representerade i publiken, både aristokratin och mera
folkliga, på denna Shakespeares teater. På
privata teatrar kunde man spela inomhus, och där var publiken mera utvald. Där
hade man mellanakter och ridåer, vilka inte fanns på The Globe. Man hade också
gosskörer. 1608 övertogs Hovkapellets gosskör från Blackfriars-teatern av Globetruppens
vinterteater. De stora teatersällskapen spelade ofta i adelspalatsen.
Speciellt med den elisabetanska teatern var att det inte
fanns några skådespelerskor, utan de kvinnliga rollerna spelades av gossar.
Repertoaren var stor och mycket omväxlande. Författaren hade inte mycket
inflytande över sina verk, utan texterna kunde delas och spridas utan deras
tillstånd och utan att författarna fick pengar för dem Den förste som samlade sina verk var författaren
Ben Jonson, som 1616 gav ut sina dramer i en foliovolym. Denna blev förebilden
för Shakespearefolion 1623. Det engelska dramats förste store diktare var
Christopher Marlowe (1564-1593), som brukar jämföras med Lucidor genom sitt
dramatiska liv, men det ska jag inte skriva om nu.
1613 brann The Globe ner under en föreställning av
Shakespeares "Henrik VIII", och då blev många originalmanuskript,
rollhäften och regiböcker förstörda. Teatern återuppbyggdes 1614. 1642 förbjöds
teaterföreställningar av det puritanska parlamentet, men tilläts på nytt på
1660-talet.
(Huvudsaklig källa och bilder Bonniers allmänna litteraturhistoria.)
Lisbeth Beselin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar