Hildegard av Bingen

Hildegard av Bingen föddes som tionde barn i en tysk adelsfamilj. Hon var som barn sjuklig och blev redan vid åtta års ålder placerad i kloster under abbedissan Jutta von Sponheims vård. Efter Juttas död 1136 blev Hildegard själv abbedissa på Disibodenberg, och senare stiftade hon ett eget kloster i Rupertsberg, som 1165 också fick en filial i Eibingen. Hon var en mycket bildad, beläst och mångsidig person. Trots att hon var sjuklig, bland annat med svår värk och ibland sängliggande, levde hon tills hon var 81 år gammal. Vid slutet av sin levnad trotsade hon kyrkan genom att i närheten av en kyrka begrava en man, som hade blivit exkommunicerad. För detta blev hon själv exkommunicerad, men återtogs inom katolska  kyrkan igen. Hon förklarade att mannen hade fått sakramenten innan han dog. Kanske på grund av egen ohälsa intresserade hon sig mycket för medicinalväxter och skrev flera böcker om läkekonst. Hon ansåg att dinkel var mycket bra för hälsan. Mest känd för vår tid är hon kanske som kompositör med sina 69 kyrkliga sånger, av vilka det liturgiska dramat ”Ordo virtutum” kan ses som den första operan. Hon har också gjort små minityrmålningar som finns bevarade i kopior. De visioner Hildegard av Bingen hade gjorde att man till en början ansåg att hon var besatt av djävulen. Men abboten och mystikern Bernhard av Clairvaux granskade hennes upplevelser, och efter detta blev hon betraktad som profetissa och fick stort anseende som sådan och unga kvinnor strömmade till hennes kloster. Denna tid är de stora katedralbyggenas tid i Europa. Man väntar på Kristi återkomst. Men nu börjar också korstågen och Hildegard, som ibland tog både kejsaren och påven i upptuktelse, var starkt kritisk mot att prästerna skulle bära vapen. 1141 fick Hildegard av Bingen en vision om att hon skulle skriva ner sina tankar och visioner. I största hemlighet pågick detta skrivande i klostret och till sin hjälp hade hon munken Volmar, som hjälpte henne med den latinska grammatiken och en annan nunna, som senare flyttade för att bli abbedissa på ett annat kloster. Uppenbarelseboken finns i centrum av läran, och Hildegard skriver att hon inte skriver för sin egen tid utan för eftervärlden, för den tid ”då luften inte går att andas och vattnet inte går att dricka”. I vår tid upplever vi mycket genom synintryck, men för henne var hörseln och dofter mycket viktiga. Musiken var alltid störst, för Gud är musik, menade man. Den teologi som Hildegard av Bingen trodde på var ljus och livsbejakande. Hon ansåg att varje människa hade en gudomlig gnista inom sig. Hon menade också att det var illa att inte tro att Gud fanns, men det var ännu farligare att inte inse att ondskan (odjuret) existerade. Hildegard av Bingen dog den 17 september 1179 i Rupertsberg. Hennes reliker har flyttats och finns nu i vallfartskyrkan St Hildegard und St Johannes der Täufer i Eibingen. Hon är på väg att bli kanoniserad av påven, men trots att hon inte formellt är detta ännu, betraktas hon av många som ett helgon. Jag uppfattar denna nunna som en ytterst intressant person, som har mycket att säga även vår tid. Är det dags att lyfta fram henne ordenligt i tiden? Vem vet, det var kanske för vår tid som hon skrev?

Tack!

Tack Karin W., som sparkade igång mig på den här litteraturbloggen idag! Inlägget är publicerat i Groblad, Skrivarklubben i Blekinges tidskrift, tidigare.

Elisabetansk teater

                                       Elisabetansk teater

I samband med Skrivarklubbens  träff på Silverforsen, där jag berättade om renässansen och Shakespeare, talade jag  också kort om den elisabetanska teatern.(Drottning Elisabeth av England, 1533-1603, regent 1558-).

Vi är nu inne i högrenässans tid i England. Denna som i Italien har företrädare som Leonardo da Vinci och Rafael i konsten, och för Leonardo da Vincis del också i vetenskapen, och MIchelangelo, som gick från ungrenässans till barock. Florence är renässansens huvudort.

Den elisabetanska teatern har ett folkligt ursprung. Den växer inte fram vid universiteten, skolorna eller hovet, även om den får akademiskt inflytande och rekryterar sina författare och skådespelare från vitt skilda håll. Detta är en teater för alla.

Under medeltiden hade furstar och stormän haft egna, kringresande teatergrupper, som framträdde för folk på torg och värdshusgårdar.  Intresset för teatern stegrades under renässansen, speciellt i London. De folkliga framträdandena förargade dock puritanerna, men de stöddes av hovet.

Det första engelska teaterhuset, The Theatre, uppfördes 1576 av den engelska skådespelaren James Burbage, men utanför staden, så att föreställningarna inte kunde stoppas av puritanerna. 1599 flyttades det över till södra stranden av Themsen, och fick nu namnet The Globe. Detta blev Shakespeares (1564-1616) teater. Även andra teatrar byggdes i London, men landsbygden fick inga fasta.  Av dessa finns inget bevarat idag.

Teaterhuset var intressant, tycker jag. Det bestod av en cirkelrund, polygon byggnad med plats för 2000-3000 personer. Scenen var en fyrkantig plattform, som sköt ut från väggen. Den stod på pålar och var så högt uppe att de åskådare som hade ståplatser på gården fick se upp till den. I gallerierna, som fanns på tre våningar, satt de  rikare besökarna. Omklädningen av skådespelarna skedde i ett litet trevåningshus bakom scenen. På tredje våningen i huset fanns ett enkelt maskineri varifrån änglar och gudar hissades. Däremot kom gengångare och djävlar genom en lucka i scengolvet.

Föreställningarna spelades i dagsljus, och vid dåligt väder lämnade de som hade ståplatser dem. Ofta fanns inga dekorationer, men skådespelarnas dräkter var påkostade. Musiken hade stor betydelse, liksom inlagda visor och danser, clownupptåg och vitsar. Speciellt uppskattade ska fäktscener och scener, där man hörde vapenbrak och trumpetsignaler, ha varit. Man spelade utan avbrott, och  föreställningarna kunde vara i mer än två timmar. De fick inte innehålla mer än 3000 verser. Shakespeares speciella versmått var blankvers. Teatern var inte primitiv, men publiken njöt av prygel och avrättningsscener och av grovheter i språket. Det kunde vara en blandning av komik och tragik, Publiken ville se lasten bestraffas, och dygden belönas. Pjäserna innehöll också en djup människoskildring och skön poesi. Alla samhällsgrupper fanns alltså representerade i publiken, både aristokratin och mera folkliga,  på denna Shakespeares teater. På privata teatrar kunde man spela inomhus, och där var publiken mera utvald. Där hade man mellanakter och ridåer, vilka inte fanns på The Globe. Man hade också gosskörer. 1608 övertogs Hovkapellets gosskör från Blackfriars-teatern av  Globetruppens  vinterteater. De stora teatersällskapen spelade ofta i adelspalatsen.

Speciellt med den elisabetanska teatern var att det inte fanns några skådespelerskor, utan de kvinnliga rollerna spelades av gossar. Repertoaren var stor och mycket omväxlande. Författaren hade inte mycket inflytande över sina verk, utan texterna kunde delas och spridas utan deras tillstånd och utan att författarna fick pengar för dem  Den förste som samlade sina verk var författaren Ben Jonson, som 1616 gav ut sina dramer i en foliovolym. Denna blev förebilden för Shakespearefolion 1623. Det engelska dramats förste store diktare var Christopher Marlowe (1564-1593), som brukar jämföras med Lucidor genom sitt dramatiska liv, men det ska jag inte skriva om nu.

1613 brann The Globe ner under en föreställning av Shakespeares "Henrik VIII", och då blev många originalmanuskript, rollhäften och regiböcker förstörda. Teatern återuppbyggdes 1614. 1642 förbjöds teaterföreställningar av det puritanska parlamentet, men tilläts på nytt på 1660-talet.

(Huvudsaklig källa och bilder Bonniers allmänna litteraturhistoria.)

Lisbeth Beselin

Mitt förhållande till litteratur

Den här bloggen har fått en ny rubrik. Tanken är att den ska handla om litteratur, mina tankar kring det jag läser eller har läst, och lite fakta om olika författare och böcker.
Innan jag läste litteraturhistoria vid universitetet, läste jag många böcker, bland annat läste jag en massa franska författare efter studentexamen. Efter litteraturhistorien, då vi fick läsa massor av böcker, har jag länge känt ett visst motstånd.
Mina första universitetsstudier var i franska. Det var en mycket dum idé för jag var aldrig bra i franska. Lyckades klara mig till ett medelmåttigt betyg tack vare att jag skrev en uppsats i stället för det vanliga provet (man fick välja) vid studentskrivningarna.
Sedan var tanken att jag och två andra väninnor skulle åka till Frankrike på hösten och vara där ett halvt år. En av oss åkte.Vi andra två hade vid det laget blivit förälskade i var sin italienare, som vi hade träffat vid olika tillfällen var för sig, och började resa till Italien i stället.
Nåväl franskan tog jag tag i när jag var cirka 60 år igen, repeterade studentfranskan vid Linnéuniversitetet och tentade av den. Efter min pensionering läste jag 7.5 poäng i samtida fransk kultur på franska vid samma universitet. Det kändes bra att få det intyget.
I stället för att fortsätta med franskan vid universitetet i Lund läste jag litteraturhistoria. Det var en mycket stor kurs och jobbig. Speciellt svårt har jag alltid haft för namn. Men årtal har jag lätt för.
Det är denna litteraturhistoria på två betyg (nu motsvarande 60 poäng) som jag ska ha som utgångspunkt för den här bloggen.Plus Samtida lyrik och prosa från Linnéuniversitetet sommaren 2002, 5 p (motsvarande 7,5 p senare i uppdatering. Jag har också läst tysk litteratur i samband med studier i tyska vid högskolan i Karlskrona.